För ungefär 20 månader sedan fattade jag ett beslut som kändes så rätt då. Otroligt rätt. Cirka 6 månader senare fick jag ett besked jag absolut inte önskade. Det fick mig att gråta. Jag kände mig kass, jag var kass. Men tänkte att "Det går ändå. Och nu slipper jag ju hemskheterna!". Då kändes det bra igen. Mina underbara päron kämpade för rättvisan och rättvisa skipades. Tårarna utbyttes mot glädje. För ungefär 9 månader sedan nådde glädjen sin kulmen. Det var grymt då, första kvällen. Bara någon vecka senare råkade jag ut för ett gäng riktiga glädjedödare. Jag kördes återigen i botten. Därefter har jag klättrat uppåt och ramlat ner igen flera, flera gånger. De senaste månaderna har varit en riktig berg-och-dalbana. Både vad gäller detta och övriga livet. Nu tror jag mig veta vad jag behöver. Jag behöver frihet. Jag tål inte att vara hårt kontrollerad och styrd 24/7, året om. Det går bara inte. Jag blir frustrerad och deprimerad. Jag vill inte vara något av det. Jag vill vara fri den lilla tiden jag kan. Vara min egen boss liksom. Hoppas mina planer går i lås och att allt löser sig som jag vill. Eller åtminstone på ett positivt sätt. Framtiden är viktig. Jag måste satsa på den.