Jag hade en klasskompis. Hon var ett år yngre än mig och gick alltså i årskursen under mig. Detta var i låg- och mellanstadiet. Vi gick på en liten skola och där gjorde man så, slog ihop två årskurser till en klass. 94:or och 95:or tillsammans. Gränserna mellan årskurserna suddades mer eller mindre ut - åtminstone på det sociala planet.

Igår läste jag den före detta klasskompisens senaste Facebook-inlägg. Hon skulle idag genomgå en operation och var fast besluten att det skulle gå bra. Allt skulle bli bra till slut, det hade hon bestämt sig för. Men det blev det inte. I eftermiddagens Facebook-nyhetsflöde såg jag hur "Vila i frid"-meddelanden började poppa upp. Jag fick kolla en gång, två gånger, säkert tre gånger innan jag verkligen förstod vad jag läste, vem meddelandet var riktat till. Känslan som infann sig när jag faktiskt insåg vad det var som hänt går inte att beskriva. Det kändes overkligt på något sätt. Så overkligt, men ändå så verkligt. 

 

Att en person kan vara så levande ena dagen och nästa dag helt död, borta för alltid, går inte att förstå. Hur livet och döden hänger ihop kommer jag nog aldrig riktigt att greppa. Bara en sådan sak som att förstå att denna levnadsglada människa inte längre finns bland oss är svårt. Jag varken vill eller kan inse att jag aldrig mer kommer få se denna fina tjejs leende i skolans korridorer. Det går bara inte.

 

Idag skrev jag förövrigt en engelskauppsats på temat Dreams. Drömmar. Tänk er hur många framtidsdrömmar som idag dog med denna fina person. Så många drömmar som dess upphovsman aldrig kommer få förverkliga. Varje dag dör drömmar. Ibland med dess upphovsmän, ibland utan. Jag vet inte vad som är bäst. Drömmar är ju ändå till för att förverkligas. 

 

Jag vet att jag och många med mig är i chock över det som hänt. Att det händer även oss, här i lilla Mora. Det är så ofattbart. Ändå är det så självklart, varför skulle det inte kunna hända här? Jag blir glad över att se hur människor förenas när tragiska händelser som denna inträffar. Det är fint att se hur många som ändå bryr sig, oavsett om man känner den drabbade eller inte. Medmänsklighet kallas det. Ett fint ord med en ännu finare innebörd.

 

Vila i frid, fina Linnéa ♥