Jag borde egentligen plugga nu. Men gör jag det? Nej. Orkar jag det? Nej. Och vill jag det? Knappast. 

 

Har inte pluggat sedan i tisdags. Bra där. Eller jo, jag har öppnat matte- och fysikboken ett par gånger - enbart för att få bekräftat att jag fattar ungefär nada och att det helt enkelt inte är roligt. I torsdags kom älskling hem och sedan dess har stora delar av min lediga tid spenderats med honom (=inget plugg gjort). Igår blev det en tur till Borlänge och Kupolen. Jag kom hem tomhänt(!). Hur ofta händer det?? Det är nästan så att jag blir lite besviken på mig själv... 

 

Idag är det <3's födelsedag och förmiddagen gick därför åt till en låååång sovmorgon med bästa födelsedagsbarnet. När jag sedan kom hem var det alldeles för fint väder för att sitta inne och brottas med äckliga matte e-uppgifter som man ändå inte kommer någon vart med. Jag valde därför att istället dra ut på en lång och härlig PW-runda. Så mycket skönare än matte kan jag lova. 

 

Nu återstår att se hur resten av dagen ska spenderas. Att någon av mina tråkiga skolböcker kommer öppnas är dock ganska osannolikt - jag måste ju fila naglarna! 

Imorgon. Imorgon är det torsdag. Imorgon åker vi äntligen hem. Imorgon får jag förhoppningsvis träffa gos igen. Imorgon kan bli en riktigt bra dag - till slut. 

 

Men först ska vi städa. Och redovisa allt vi gjort under veckan, så att vi kan få våra 1,5 hp. Dessutom ska vi spendera drygt en timme i en buss. Men sen, SEN är vi äntligen hemma. Med äntligen menar jag mest att det ska bli skönt att komma hem igen, tillbaka till den riktiga vardagen, inte att dessa dagar har varit extremt tråkiga. För det har faktiskt varit några helt okej dagar, det måste jag erkänna. Värmen hemma i huset är däremot svårslagen, den ser jag fram emot att komma tillbaka till. Här fryser jag fan ihjäl. Därför ska jag snart krypa ner under täcket och förbereda min del av morgondagens presentation. Godnatt på er! 

Alltså det här är ju nästan lite FÖR roligt! 

 Tilläggas bör att det faktiskt inte ens är en 4S de får titta på utan en 4!

Hej på er! Jag befinner mig just nu i Vassbo (någonstans i skogen mellan Falun och Borlänge, i närheten av Ornäs) med delar av min finfina klass, älskade NV10. För tillfället sitter jag i min säng i mitt och Saras rum och fryser som jag vet inte vad. De verkar snåla rätt ordentligt på värmen, för det är riktigt kallt på rummet. 

 

Har haft en fullspäckad dag och hann bland annat med en promenad in till Ornäs nu på kvällen, godis kändes ju nödvändigt! När vi kom tillbaka blev det lite kvällsmys med bästa klassen, såååå bäst. Imorgon väntar nya äventyr, vi ska nämligen testa vår egenbyggda solcell (WEEEEY.....). 2,5 h mätningar i väntan på att vattnet i cellen ska värmas till max är det som gäller. Kul liv. Aja, nu ska jag krypa ner i sängen i hopp om att bli lite varm - trots avsaknaden av en het älskling vid min sida. Godnatt vettja! 

Sitter och kikar runt på de bloggar jag följer. Jag borde egentligen skriva kemilabrapport, men det är ju så j----vla tråkigt! Hade förresten en supermysig 11månaderskväll med älskling igår. Det blev några väl spenderade timmar i bubbelbadkaret och i bastun, galet mysigt alltså. 

 

Ikväll blir det utgång med ett par av mina fina klassfavoriter, Sara och Matilda (och kanske någon mer?). Äntligen får vi tummen ur och kommer iväg till Ljungan! Vi har snackat om det i fleeera månader men det har helt enkelt inte blivit av. Det finns däremot ett litet problem, eller ja - stort; VAD SKA JAG HA PÅ MIG? Jag är i desperat behov av hjälp, så några svar på den frågan skulle uppskattas något enormt. Och förresten, ses vi ikväll? 

 

Bjuder på en somrig bild i höstkylan. Här är fina Sara bara någon timme innan vi fick vårt sista riktiga sommarlov! 

 Jag önskar ofta att livet enbart bestod av lyckliga stunder som denna. 

 

Men så är det inte. Många stunder i livet är inte alls lyckliga. Vetskapen om att olyckliga stunder som dessa faktiskt existerar hämmar min glädje och hindrar mig från att våga känna mig riktigt, riktigt lycklig under längre perioder. Att inte veta om - och i sådana fall när - lyckan ska förbytas till sorg, hopplöshet och förtvivlan gör mig livrädd. Inom loppet av bara några sekunder kan den underbara känslan av total glädje försvinna och verka mer avlägsen än någonsin tidigare. Det är detta min rädsla för att känna lycka handlar om; att jag någon gång ska få uppleva hur den fantastiska känslan plötsligt inte existerar. Att den ska begravas under en enorm hög bestående av de sämsta känslorna du någonsin kan föreställa dig. Att jag aldrig mer ska hitta tillbaka till den obeskrivligt sköna känslan av äkta glädje. Det är det jag är så rädd för. Lyckan är ju trots allt det bästa jag vet. Utan den klarar jag mig inte länge. 

 

Mitt livsmotto under det tredje gymnasieåret: 

 

Den låt jag tycker borde spelas (och dansas till) på varje fest fram till dagen efter studenten: 

Godkväll!

Precis som jag förutspått blev kvällen med mina gamla favoriter lååång och supertrevlig. Vi blev kvar hos M till strax efter kl 2 och inte ens då var samtalsämnena slut. Alltså dessa sex brudar kommer för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Igår spenderade jag och mami lite tid tillsammans nere på Mora. Jag lämnade bl.a. tillbaka en jacka som jag i princip impulsköpte i fredags när jag och Josefine var där. Dumt, dumt! Men jag fick tillbaka mina hundralappar så nu är problemet åtgärdat. En fika på Kaffestugan hann vi också med. För min del blev det morotskaka och te med smak av rabarber&grädde, så himla gott.

Igår kväll kom älskling hem till oss på kräftskiva. Gaah, vad jobbigt det är att äta de där små djuren alltså, kladdigt och ohärligt. Haha, men gott var det! Sedan dess (fram tills för ca 3 timmar sedan) har jag ständigt umgåtts med mitt saknade hjärta. Det är så jobbigt nu på vardagarna när han är borta och jobbar, helgerna blir därmed genast så himla mycket mer heliga. Önskar att jag kunde trösta mig med att "det kunde ha varit värre", men det går inte riktigt det heller... Pallar inteeeee. Aja, tur att jag har sovmorgon imorgon åtminstone. Nu ska jag sova och koppla bort alla negativa tankar. Puss och godnatt på er.

Hej fina ni!

I tisdags blev det många blöta ögon i aulan. Där hade skolan anordnat en superfin minnesstund för Linnéa. Åhh, vad fint det var!

Efter att endast ha spenderat två halvdagar i skolan det senaste dygnet har jag tagit helg sedan drygt två timmar tillbaka. Jag älskar mina fredagar. Eller ja, åtminstone efter fysiken och kemin, d.v.s. när jag har slutat skolan, haha.

Ska snart ta en tur ner på stan och kika lite på det ena och det andra med Josefine vid min sida. Så nu väntar jag bara på att en bil ska bli ledig, sen rullar jag iväg. Ikväll är det sedan dags för dagens - kanske till och med veckans - höjdpunkt; jag ska träffa mina Färnäsfavoriter! Och efter det som hände i måndags känns det mer nödvändigt än någonsin tidigare.

XO

Jag hade en klasskompis. Hon var ett år yngre än mig och gick alltså i årskursen under mig. Detta var i låg- och mellanstadiet. Vi gick på en liten skola och där gjorde man så, slog ihop två årskurser till en klass. 94:or och 95:or tillsammans. Gränserna mellan årskurserna suddades mer eller mindre ut - åtminstone på det sociala planet.

Igår läste jag den före detta klasskompisens senaste Facebook-inlägg. Hon skulle idag genomgå en operation och var fast besluten att det skulle gå bra. Allt skulle bli bra till slut, det hade hon bestämt sig för. Men det blev det inte. I eftermiddagens Facebook-nyhetsflöde såg jag hur "Vila i frid"-meddelanden började poppa upp. Jag fick kolla en gång, två gånger, säkert tre gånger innan jag verkligen förstod vad jag läste, vem meddelandet var riktat till. Känslan som infann sig när jag faktiskt insåg vad det var som hänt går inte att beskriva. Det kändes overkligt på något sätt. Så overkligt, men ändå så verkligt. 

 

Att en person kan vara så levande ena dagen och nästa dag helt död, borta för alltid, går inte att förstå. Hur livet och döden hänger ihop kommer jag nog aldrig riktigt att greppa. Bara en sådan sak som att förstå att denna levnadsglada människa inte längre finns bland oss är svårt. Jag varken vill eller kan inse att jag aldrig mer kommer få se denna fina tjejs leende i skolans korridorer. Det går bara inte.

 

Idag skrev jag förövrigt en engelskauppsats på temat Dreams. Drömmar. Tänk er hur många framtidsdrömmar som idag dog med denna fina person. Så många drömmar som dess upphovsman aldrig kommer få förverkliga. Varje dag dör drömmar. Ibland med dess upphovsmän, ibland utan. Jag vet inte vad som är bäst. Drömmar är ju ändå till för att förverkligas. 

 

Jag vet att jag och många med mig är i chock över det som hänt. Att det händer även oss, här i lilla Mora. Det är så ofattbart. Ändå är det så självklart, varför skulle det inte kunna hända här? Jag blir glad över att se hur människor förenas när tragiska händelser som denna inträffar. Det är fint att se hur många som ändå bryr sig, oavsett om man känner den drabbade eller inte. Medmänsklighet kallas det. Ett fint ord med en ännu finare innebörd.

 

Vila i frid, fina Linnéa ♥