Jag önskar ofta att livet enbart bestod av lyckliga stunder som denna. 

 

Men så är det inte. Många stunder i livet är inte alls lyckliga. Vetskapen om att olyckliga stunder som dessa faktiskt existerar hämmar min glädje och hindrar mig från att våga känna mig riktigt, riktigt lycklig under längre perioder. Att inte veta om - och i sådana fall när - lyckan ska förbytas till sorg, hopplöshet och förtvivlan gör mig livrädd. Inom loppet av bara några sekunder kan den underbara känslan av total glädje försvinna och verka mer avlägsen än någonsin tidigare. Det är detta min rädsla för att känna lycka handlar om; att jag någon gång ska få uppleva hur den fantastiska känslan plötsligt inte existerar. Att den ska begravas under en enorm hög bestående av de sämsta känslorna du någonsin kan föreställa dig. Att jag aldrig mer ska hitta tillbaka till den obeskrivligt sköna känslan av äkta glädje. Det är det jag är så rädd för. Lyckan är ju trots allt det bästa jag vet. Utan den klarar jag mig inte länge.