Jag hör såklart också till denna skara tjejer - ja, det är främst tjejer som hetsar över balen - som springer till frisören i oktober och provar alla möjliga klänningar i ren desperation. I mitt fall har dock baldejt hittills inte varit ett problem. Förutom när jag fick en förfrågan från en riktigt trevlig kille fast jag egentligen var upptagen, men det är en helt annan historia.  

 

Den hets jag däremot aldrig kommer låta mig gripas av är solariehetsen. Denna extrema vilja att vara brunbränd på balen. Ett ideal, precis som vilket som helst. Samtidigt som vi börjat motarbeta sjukligt smala kroppsideal låter vi ett minst lika farligt ideal omfamna oss. Att spendera timmar i solariet utan något som helst skydd mot den hudcancerframkallande UV-strålningen låter i mina öron som ren idioti. Ändå är detta vad många blivande studenter väljer att utsätta sig för. Men jag vet inte, kanske är det bara jag som är dum och inte inser att balen är värd att riskera livet för.

 

Går i vad-ska-jag-göra-med-mitt-liv-funderingar. Kommer ingenstans. Vet varken ut eller in. Önskar att det var sjävklart vad jag ska göra i höst, som det alltid varit. Men det är det inte. Det är långt ifrån självklart. Okej, det finns 2-3 vägar att gå. Men efter att ha valt någon av dessa vägar kommer den valda vägen förgrenas i hundratals mindre vägar. Och helt plötsligt blir allting ännu svårare. 

 

En väg utgörs av högskola/universitet. Väljer jag den vägen vet jag åtminstone att jag slipper vara sysslolös. Jag vet till stor del också hur och var de närmsta åren kommer spenderas. Det känns som ett så lätt val att göra. Men sen är det alla de där vägarna man kan ta efter att man gjort det första stora vägvalet. Var ska man plugga? Hur ska man bo? Flytta eller plugga på distans? Och framför allt: VAD VILL JAG BLI? Jag vet ingenting. 

 

En annan väg man kan ta är givetvis jobba-i-ett-år-och-tjäna-pengar-vägen. Pengar är ju alltid bra att ha, särkskilt när man ska vidare till dyra studier. Det finns dock en stor hake: för att välja denna väg krävs att man faktiskt FÅR ett jobb, något som inte alltid är så enkelt. Och förstår ni hur mycket man kommer ångra att man valde denna väg istället för den första om man nu skulle vara en av de stackare som står utan jobb?! Usch. Vill inte ens tänka på det. 

Och så har vi då det tredje vägvalet. Detta innebär en kombination av resor och jobb/plugg. Antingen kombinerar man dem eller så jobbar man först och reser sen. Detta vägval är kanske det som har allra flest förgreningar. Det finns så många länder att resa till, så många resor att genomföra, så många konstiga jobb och så många spännande utbildningar utomlands.

Så: Vad ska jag egentligen göra med mitt liv? Jag har verkligen ingen aning. 

Hej på er! Ikväll tänkte jag använda bloggen till en av de saker som jag älskar med att just blogga - jag ska ventilera mina tankar lite. För er. Och BARA för er. 

 

Såhär är det: Jag gillar Sverige. Jag gillar att vara svensk. Jag trivs bra här och är stolt över det mesta. MEN det finns ett svenskt fenomen jag verkligen ogillar, jag tror att jag rent av hatar det. Och vad är då detta? Jo, jantelagen. Eller åtminstone det jag kallar jantelagen, d.v.s. den svenska avundsjukan som vänds till avsky gentemot den man i själva verket avundas. Bitterheten, ni vet. 

 

Det är hemskt egentligen. Att vi inte ska tillåtas vara stolta över det vi åstadkommit. Att vi inte ska få vara nöjda med oss själva och tycka att vi är bra. Att vi ska behöva dölja och skämmas över att vi har mer pengar än andra. Det hela bottnar i det jag skulle vilja kalla för den svenska avundsjukan. Visst, jag liksom många av er har matats med att "han/hon är bara avundsjuk på dig, det är därför han/hon är dum mot dig" ända sedan jag var liten. Många gånger har jag tyckt att det har varit en dålig bortförklaring, men med tiden har jag också insett att det faktiskt är sant. Kanske inte alltid, men oftast. 

 

Jag vågar nästan slå vad om att det som får folk att slava under jantelagen är dålig självkänsla och ett enormt missnöje. Ett missnöje över den egna livssituationen. Till dessa människor vill jag rikta följande meningar: Din livssituation kommer inte förbättras sålänge du lägger all din energi på att vara bitter över att ditt liv inte ser ut som någon annans. Hur ska du orka förändra saker om du bara går omkring och retar dig på folk vars liv redan ser ut som du vill att ditt ska se ut? Du förstår ju själv hur idiotiskt det låter. Och om du hade haft det liv du drömmer om, hade du verkligen velat att andra människors bitterhet skulle hindra dig från att njuta av det? Nej, just precis. Så snälla, snälla du, gör det som de du är avundsjuk på redan har gjort; ta tag i ditt eget liv och kämpa för att ta dig dit du vill. Det mesta går bara viljan finns. 

 

 

Om ni läser detta inlägg så vågar jag lova att ni kommer förstå vad det var som fick bägaren att rinna över och gjorde att jag kände mig tvungen att slänga in ett inlägg om detta obehagliga fenomen. 

 

Jag hade en klasskompis. Hon var ett år yngre än mig och gick alltså i årskursen under mig. Detta var i låg- och mellanstadiet. Vi gick på en liten skola och där gjorde man så, slog ihop två årskurser till en klass. 94:or och 95:or tillsammans. Gränserna mellan årskurserna suddades mer eller mindre ut - åtminstone på det sociala planet.

Igår läste jag den före detta klasskompisens senaste Facebook-inlägg. Hon skulle idag genomgå en operation och var fast besluten att det skulle gå bra. Allt skulle bli bra till slut, det hade hon bestämt sig för. Men det blev det inte. I eftermiddagens Facebook-nyhetsflöde såg jag hur "Vila i frid"-meddelanden började poppa upp. Jag fick kolla en gång, två gånger, säkert tre gånger innan jag verkligen förstod vad jag läste, vem meddelandet var riktat till. Känslan som infann sig när jag faktiskt insåg vad det var som hänt går inte att beskriva. Det kändes overkligt på något sätt. Så overkligt, men ändå så verkligt. 

 

Att en person kan vara så levande ena dagen och nästa dag helt död, borta för alltid, går inte att förstå. Hur livet och döden hänger ihop kommer jag nog aldrig riktigt att greppa. Bara en sådan sak som att förstå att denna levnadsglada människa inte längre finns bland oss är svårt. Jag varken vill eller kan inse att jag aldrig mer kommer få se denna fina tjejs leende i skolans korridorer. Det går bara inte.

 

Idag skrev jag förövrigt en engelskauppsats på temat Dreams. Drömmar. Tänk er hur många framtidsdrömmar som idag dog med denna fina person. Så många drömmar som dess upphovsman aldrig kommer få förverkliga. Varje dag dör drömmar. Ibland med dess upphovsmän, ibland utan. Jag vet inte vad som är bäst. Drömmar är ju ändå till för att förverkligas. 

 

Jag vet att jag och många med mig är i chock över det som hänt. Att det händer även oss, här i lilla Mora. Det är så ofattbart. Ändå är det så självklart, varför skulle det inte kunna hända här? Jag blir glad över att se hur människor förenas när tragiska händelser som denna inträffar. Det är fint att se hur många som ändå bryr sig, oavsett om man känner den drabbade eller inte. Medmänsklighet kallas det. Ett fint ord med en ännu finare innebörd.

 

Vila i frid, fina Linnéa ♥

Vad som hänt om det senaste året tagit en annan vändning kommer jag aldrig få reda på. Men jag vet att jag, nu i efterhand, är så himla nöjd med var i livet jag befinner mig just nu. Jag trivs med varenda kotte i mitt liv. Sure, jag kanske inte älskar att jag glidit ifrån/tappat kontakten med vissa människor. Men människor kommer och går, så har det alltid varit och jag räknar med att det kommer fortsätta på samma sätt. Därför låter jag den delen av livet sköta sig själv tills vidare och väljer istället att lägga energin på det som faktiskt finns i mitt liv nu, just i detta ögonblick.

Idag kunde ha varit en speciell dag, en årsdag. Om så vore fallet hade jag sannolikt gått miste om en massa fantastiska sommarstunder som jag nu fick uppleva, eftersom det där året aldrig blev ett år. Om så vore fallet hade jag kanske istället haft andra underbara upplevelser, upplevelser av ögonblick som jag nu missat. Man vet ingenting förrän man står där med facit i hand. Så vad har jag för anledning att sörja det år som aldrig blev ett år? INGEN. Det finns ju ingenting som säger att det skulle ha gjort mig lyckligare.

Om det nyligen påbörjade året blir ett år återstår att se. Jag lever numera i nuet och tar livet mer som det kommer. Det blir nämligen så himla mycket roligare och intressantare om man vidgar sina vyer och öppnar sina ögon för sånt man tidigare inte sett. Jag lovar, testa själv.

Gör vad som känns rätt idag, inte vad du tror kommer kännas rätt om flera år. Det är nu du lever.

Rykten är skit. Det vet vi alla. De finns överallt; i varje stad, i varje land, i varje världsdel. De finns i varje tänkbar umgängeskrets, även om de varierar i mängd. Såvitt jag förstår har rykten, på ett eller annat sätt, alltid funnits och det mesta pekar på att det kommer fortsätta så. Vi kanske inte kan stoppa ryktesspridningen helt, men vi kan påverka den - det lovar jag.

Precis som de flesta andra har jag fått höra saker om mig själv jag inte hade en aning om, saker som givetvis inte är sanna. Om de människor som hör dessa rykten av random personer väljer att tro på det de hör eller inte, det kan jag inte påverka. Det jag däremot kan göra är att visa mig stark (inte genom att fejka det, utan för att jag faktiskt är just stark). Ingen annan i hela världen vet så mycket om mig själv som jag gör, på samma sätt finns det ingen annan i hela världen som vet så mycket om dig som just du gör. Har man insett detta har man kommit så ofantligt långt. Ja, man kan nästan till och med skratta åt de rykten som man vet är falska. Skratta åt de människor som är så dåligt insatta i det hela att de inte förstår bättre än att tro på lögnen.

Häromdagen insåg jag att jag själv faktiskt är en av dessa personer, en sådan person som jag själv skrattar åt. Troligen är du också en sådan person. Jag säger inte att det är något fel på dig i och med det, vi matas ju hela tiden med mer eller mindre sanna rykten om människor i vår närhet, i mitt fall främst människor i lilla Mora. Det är helt enkelt en del av vår vardag. Vi tillåter oss alltför ofta att lita på den stämpel vi hört andra sätta på människor. Någon stämplas kanske som hora, någon annan som player och ytterligare någon annan som nörd. Jag, liksom många med mig, är eller har varit alldeles för lat/bekväm/låst för att bilda min egen uppfattning om personen i fråga. Och med mitt eget facit i hand skäms jag över det. Jag vill givetvis inte att folk ska tro saker om mig som inte är sanna, så varför förutsätter jag då att det jag hör om andra är sant? Det är ju hyckleri på hög nivå.

Efter att ha hört en del intressanta osanningar om mig själv har jag nu bestämt mig för att sluta tro på alla rykten och allt skitsnack jag hör. Jag måste ju leva som jag lär. Jag säger inte att det kommer bli enkelt, givetvis påverkas man av allt man hör - vare sig man vill eller inte. Men nästa gång jag hör något rykte eller märker att någon blir nämnd som exempelvis hora, player eller nörd kommer jag tänka efter både en och två gånger. Det kan ju faktiskt vara så att personen det handlar om råkat ut för precis samma sak som jag själv, det kan handla om en total lögn. Med det inte sagt att det omöjligt är en sanning, det jag menar är att man inte kan förutsätta att det är helt sant. Som jag lärde mig någon gång på högstadiet: man ska granska all information man tar in kritiskt, man kan inte blint räkna med att allt stämmer till 100 procent. SNÄLLA, kom ihåg det. Och hjälp mig bekämpa ryktesspridning genom att helt enkelt tänka efter lite mer nästa gång - det vinner alla på.

Det var allt, tack så otroligt mycket för att ni kämpade er igenom den långa texten. Kyss.