Månaderna, alltså. Månaderna som återstår innan det är min tur att marschera till Tingshusparken med studentmössan på huvudet. En studentmössa som förresten beräknas vara på plats hos sin ägare vecka 11. Om drygt en månad kommer jag alltså troligen kunna prova min alldeles egna studentmössa. Det är en häftig känsla. 

 

Går i vad-ska-jag-göra-med-mitt-liv-funderingar. Kommer ingenstans. Vet varken ut eller in. Önskar att det var sjävklart vad jag ska göra i höst, som det alltid varit. Men det är det inte. Det är långt ifrån självklart. Okej, det finns 2-3 vägar att gå. Men efter att ha valt någon av dessa vägar kommer den valda vägen förgrenas i hundratals mindre vägar. Och helt plötsligt blir allting ännu svårare. 

 

En väg utgörs av högskola/universitet. Väljer jag den vägen vet jag åtminstone att jag slipper vara sysslolös. Jag vet till stor del också hur och var de närmsta åren kommer spenderas. Det känns som ett så lätt val att göra. Men sen är det alla de där vägarna man kan ta efter att man gjort det första stora vägvalet. Var ska man plugga? Hur ska man bo? Flytta eller plugga på distans? Och framför allt: VAD VILL JAG BLI? Jag vet ingenting. 

 

En annan väg man kan ta är givetvis jobba-i-ett-år-och-tjäna-pengar-vägen. Pengar är ju alltid bra att ha, särkskilt när man ska vidare till dyra studier. Det finns dock en stor hake: för att välja denna väg krävs att man faktiskt FÅR ett jobb, något som inte alltid är så enkelt. Och förstår ni hur mycket man kommer ångra att man valde denna väg istället för den första om man nu skulle vara en av de stackare som står utan jobb?! Usch. Vill inte ens tänka på det. 

Och så har vi då det tredje vägvalet. Detta innebär en kombination av resor och jobb/plugg. Antingen kombinerar man dem eller så jobbar man först och reser sen. Detta vägval är kanske det som har allra flest förgreningar. Det finns så många länder att resa till, så många resor att genomföra, så många konstiga jobb och så många spännande utbildningar utomlands.

Så: Vad ska jag egentligen göra med mitt liv? Jag har verkligen ingen aning. 

Jag är i extas. Tidigare ikväll såg jag den underbart fint gjorda filmen Breaking Dawn pt 2. Kanske skulle jag inte ha gjort det. Nu kan jag nämligen inte få bort bilden av snyggingarna Edward och Emmett från min näthinna. Och jag vill inte inse att Twilight bara är en saga, vill inte inse att sagan har fått ett slut. Kan inte. Vill inte. Men jag borde. 

 

Jag önskar innerligt att jag också var odödlig. Att jag fick leva i all evighet och inte åldras mer. Helt oproblematiskt verkar livet som odödlig å andra sidan inte vara, men det är inte livet som dödlig heller. Föreställ er känslan av att aldrig någonsin behöva oroa er för att livet ska ta slut för fort, känslan av att slippa rädslan för att inte hinna med allt man så gärna vill göra. Visst verkar den känslan rätt skön ändå? Ja, ni förstår alltså min poäng.

 

Funderar starkt på att bli vampyr. Kan man utbilda sig till det? 

 

 Jag önskar ofta att livet enbart bestod av lyckliga stunder som denna. 

 

Men så är det inte. Många stunder i livet är inte alls lyckliga. Vetskapen om att olyckliga stunder som dessa faktiskt existerar hämmar min glädje och hindrar mig från att våga känna mig riktigt, riktigt lycklig under längre perioder. Att inte veta om - och i sådana fall när - lyckan ska förbytas till sorg, hopplöshet och förtvivlan gör mig livrädd. Inom loppet av bara några sekunder kan den underbara känslan av total glädje försvinna och verka mer avlägsen än någonsin tidigare. Det är detta min rädsla för att känna lycka handlar om; att jag någon gång ska få uppleva hur den fantastiska känslan plötsligt inte existerar. Att den ska begravas under en enorm hög bestående av de sämsta känslorna du någonsin kan föreställa dig. Att jag aldrig mer ska hitta tillbaka till den obeskrivligt sköna känslan av äkta glädje. Det är det jag är så rädd för. Lyckan är ju trots allt det bästa jag vet. Utan den klarar jag mig inte länge. 

 

Såg nyss - av en slump - denna video (och ja, jag skiter fullständigt i om det gör mig efterbliven). Kunde inte annat än att genast slänga ihop en lapp, sätta mig osminkad framför webcamen och lägga upp en liten hälsning till den stackars killen i klippet. Vilket helvete han måste ha.

HANG IN THERE, JONAH.

---

NP i matte C om två veckor. Kan nada. Men det lär väl gå ändå. Hoppas innerligt på att lyckas uppnå minst en sol, kommer ju gå åt helvete. Borde kanske tänka såhär istället:

Förresten borde jag överlag tänka så oftare än vad jag gör.

+ MASSA ANDRA UNDERBARA MÄNNISKOR SOM JAG TYVÄRR INTE HAR BILD PÅ.

Ni är så bra. Ni är så himla, himla, himla bra. Jag tror inte att ni fattar vidden av er braighet. Men det spelar ingen roll, ni är bäst och jag älskar er ändå! Och vet ni vad? Ni är bland de viktigaste människorna på planeten just nu. Glöm inte det.

Insåg nyss att det just idag gått precis ett år sedan jag inledde något som numera är slut. Jag bakade kladdkaka med en person som kom att betyda en hel del för mig - framför allt när det vi hade var över. Det var så ohyggligt jobbigt ett tag, bra länge var det ett rent helvete. Men jag tog mig igenom de deppiga månaderna och har nu kommit ut ur eländet - starkare än någonsin. Det är till och med så att jag nästan är tacksam över att personen i fråga eventuellt svek mig. Jag vet än idag inte om det verkligen var så - och det bästa av allt är att jag inte ens är intresserad av sanningen längre. Jag har gått vidare och nöjer mig med att tro på personens godhet, för jag vet att den finns där.

Jag vet att jag förlorat kontakten med tidigare betydelsefulla människor genom just detta, människor som sannolikt brukar kika in här på bloggen då och då. Kanske skulle vår vänskap ändå ta den vändningen så småningom? Kanske inte. Hade samma sak hänt idag hade jag kanske reagerat på ett annat sätt? Kanske inte. Det är bara spekulationer, jag kommer aldrig veta säkert. Men jag tänker inte fokusera på det jag gått miste om, för på vilket sätt skulle det göra livet lättare? Istället väljer jag att fokusera på det jag har. Exempelvis de erfarenheter jag fått det senaste året. Jag har lärt för livet och har även er jag förlorat att tacka för det. Tack!

Nu tänker jag satsa fullt ut på det som just nu, ett år senare, håller på att byggas upp. Och jag hoppas innerligt att jag slipper vara med om samma sak igen. För om jag haft möjligheten att välja en väg där jag skulle slippa allt elände men ändå utvecklas till den jag är idag, då hade jag givetvis tagit den vägen. SÅ kul har det nämligen inte varit att gå igenom detta.

Slutligen: Jag vill bara förtydliga för alla som kan tänkas läsa detta att det inte längre finns några hard feelings från min sida, gentemot någon. Och det är så himla skönt.

Skulle kunna använda miljoner ord. Skulle behöva använda miljoner ord. Skulle vilja använda miljoner ord. Men jag tänker begränsa mig. Så länge jag inte vet vilka ord jag ska använda tänker jag hålla tyst. Om det här. Om alla tankar som översvämmar min hjärna. Och nej, jag menar inte på ett negativt sätt. Men innan jag vet säkert om det finns något negativt undangömt någonstans bland allt det underbara vackra - det osannolika - tänker jag vara sparsam med orden. Det är nog bäst så.

Det är nåt mellan oss, mellan oss och världen 
För långsamt, för snabbt men aldrig i takt 
Vi vill ju bara andas 
Sova och andas om vartannat, inget mer